The sims-stories

---

Nästa dag bestämmer sig Constance för en sak. Att låtsas som ingenting har hänt.Hon går upp från sägen, som vanligt.

Äter frukost, som vanligt.

Och går till jobbet, som vanligt.

Men efter jobbet orkar hon inte tänka på allt sammans med Sherman så hon bestämmer sig för att åka till stans ända bar.

Constance:- Det är inte så många här.. Men klockan är ju inte så mycket ännu, så det kommer väl folk snart.

Bartendern:- Vad vill du ha för drink?

Constance: - Ää-hm, ta bara någon god, tack.

Bartender: Okej, en big-bomb alltså?

Constance: Det blir bra..

Constance tittar på medans bartendern fixar hennes "big-bomb".

"Ummh, den är var jätte god!"

Det blir väldigt många "big-bomb's" men till slut anser sig Constance färdig och kör till marknaden trots virveln i huvudet.

- Constance, det var länge sen!

Constance vänder sig om och möter ett par blixt-gröna ögon.

- Öhh.. Hej!

Grönögat tar hennes hand och skakar den.

Constance: "Vem är han? Och varför snörrar han så?"

Grönögat märker att Constance är förvirrad och säger:

Grönögonen: - Ää-hm, jag är Nick, Nicklas nu vet. Vi var grannar när vi var små...

Constance: - Öhh.. Nick. Jag ska kolla i almanackan!

Nicklas: Va?

Constance: - "Jag måste sticka härifrån, det här är ju pinsamt...!"

Constance springer där ifrån och känner Nicklas undrande blick brännande i nacken.

Constance tar sig hem och försöker sig på lite middag innan sängdags, men om man inte är tillräckligt uppmärksam är det lätt att maten blir bränd.

"Sjutton också! Bränd mat, toppen.."

Constance äter upp halva portionen  men slänger resten av den äckliga sörjan.

"Usch vad vidrigt!"

Hela nästa dag blir en plåga. På det tråkiga sättet. Constance sitter med ögonen fastklistrade i boken hela dagen, tills kvällen kommer.

"Jag måste prata med Sherman. Jag måste det. Nu."

Men på grunsgången in till Shermans hus brister något i Constance och hon börjar stor gråta. Hon gömmer ansiktet i händerna och fortsätter snyfta. Hon står där ett tag tills hon hör stora, ljudliga steg närma sig. Hon väder sig snabbt om.

Constance: - Sherman?

Sherman:- Constance? Vad gör du här?

Ja, vad gjorde hon där egentligen? Varför skulle hon prata med Sherman?

Sherman: - Har du ångrat dig? Vill du flytta in till mig?

Han tar ett steg närmare och tittar henne i ögonen. Constance blinkar några gånger tills hon utbrister:

- Ja, jag har ångrat mig...

Sherman: - Ja! Vad bra! Jag trodde aldrig du skulle komma. Det tog ju så lång tid...

Constance: - Sherman! Avbryter hon. Inte på det sättet du tror. Jag vill.. Hon ta en kort paous tills hon fortsätter: göra slut, pustar hon ut.

Sherman: - Vad sa du att du ville? Han höjer på ena ögonbrynet som att han verkligen inte förstod.

Constance: - Du hörde. Jag vill göra slut, det här funkar inte.

Sherman: - Men varför? Jag är ju, jag menar.. Alla gillar mig? Du kommer aldrig få någon bättre än mig.

Där brast den sista tråden inom Constance.

Constance: - Det där var droppen, Sherman. Det är slut, föralltid.

Och där lämnar Constance honom, föralltid. Men Sherman förstår fortfarande inte, han står och glor på henne som att hon vore dum i huvudet.

Sen börjar hon springa.

Constance: -Det här känns underbart. Att lämna honom där ensam, alldeles ensam. Precis som jag var. Nu är jag fri från Shermans järn grepp, föralltid.

Men en bubblande känsla i magen begär sig Constance sig hem. Bilden av dom blixt-gröna ögonen dyker upp i huvudet. Visst skulle hon få någon bättre än Sherman, kanske till och med mycket bättre.

---

Det här är det sista från Constance, men hoppas ni har uppskattat det som fanns!